Det är något rörande över liberalernas riksdagsledamot, polisen Martin Melin som de senaste dagarna varit medial driftkucku för sitt uttalande om Guccikepsar. Det i samband med att Justitieminister Gunnar Strömmer i torsdags sa i radio att klädsel kan utgöra det en del av polisens bedömning i arbetet med riskprofiler. Melin fyllde i: ”man är märkestrogna i vissa områden. Det betyder inte att alla som går runt i en Guccikeps är gängkriminella. Absolut inte. Men om vi säger så här då. Alla som bör Gucci-kopior-kepsar är inte gängkriminella. Men många gängkriminella bör Gucci-kopior-kepsar. Man klär sig på ett visst sätt. Det är en viss klädkod som kommer med att vara i de här gängen.”
Vad är det i dessa uttalanden som är så roligt eller upprörande? På sin facebooksida skriver Melin:
”TikTok-generationen som inte orkar faktakolla eller vara källkritiska tror att de där 20 sekunder är vad som sades och som var ståndpunkten. Låt mig här förklara vad som sades och vad som menades:
Det handlade om visitationszoner och en journalist påpekade att i UTREDNINGEN nämns att viss klädstil eller attribut kan ligga till grund för visitation. Journalisten frågade vad det kan vara för kläder. Jag svarade då att bland vissa grupperingar bär man viss klädstil eller har attribut, vi har västarna hos motorcykelgängen, vissa ultrassupportrar inom fotbollen bär vissa klädmärket beroende på vilket lag man stödjer och bland nätverkskriminella är det märkeskläder från tex Gucci eller Louis Vuitton som är populära. Detta är inget nytt.”
Som Melin skriver är det här inget nytt. Skinheads i Dr Martins-kängor, Fred Perry och Alpha Industries bombarjackor har sedan de runt 80-talet gick över till att bli främlingsfientliga och våldsamma fått finnas sig i att visiteras av poliser. Likaså den subkultur jag själv ingick i på 80-talet, så kallad kicker i träningsoverall, långärmade Lacoste, Petroffs skinnjackor, Levis 501 med kil (av t ex bandana), eccoskor (i likhet med poliser) fick finna sig detsamma. Polisen kunde ofta hitta en knatch, butterflykniv, ett knogjärn eller rent av ett par nunchakus innanför byxlinningen. Så ur deras perspektiv, ur samhällets perspektiv, varför skulle de inte visitera oss? En visitation hit eller dit är priset man får ta om man vill stärka sitt våldskapital genom klädkod. Fråga amerikanska gängmedlemmar i basketlinnen, bandana, baseball- eller Kangoolkepsar, Adidas, baggy jeans mm.
Nej, Martin Melins virala framtåg i helgen handlade mer om hans mediala person. Poliser jobb är att inte synas utanför tjänst. Inte ens i tjänst ska de alltid synas, när de t ex är span eller utredare. Undantaget är Martin Melin och jag tror mig veta varför. Det började 1997 med första säsongen av den första stora dokusåpan Robinson som han dessutom vann! På en av sina första kändispremiärer lämnade han sin nybildade familj för att bli den första i raden av kuttersmycken och toyboys med författardrömmar åt varumärket Camilla Läckberg. Ett icke orimligt tankeexperiment är att hon lånade ut någon av sina spökskrivare när han på hennes förlag Forum släppte tre böcker Coola pappor och spänningsromanerna Status 12 och Brott kan ej styrkas. Trots det boomade böckerna för det har inte kommit några nya. Nästa försök till en bättre betald karriär med större medial exponering än exempelvis arbetarklassyrket polis blev att söka sig till politiken genom liberalerna. Antagligen hade han sneglat åt en annan Robinsondeltagare socialdemokraten Jan Emanuel för i likhet med honom använde han sig av en framgångsrik personvalskampanj och snart kryssades han in i riksdagen som representant för Stockholm. Jag tror att många av oss besitter ett inneboende förakt för dokusåpaskådespelare, det är därför vi fascineras och roas och förfäras av dem. Oavsett om de använder sig av dokusåpan för att skapa sig ett namn på kultursidor såsom Expressens Jens Liljestrand eller inom politiken såsom Jan Emanuel och nu Martin Melin är det lite ”jag är inte tillräckligt duktig på att göra det jag vill göra så varför inte äta bajs för få att synas och bli känd?” Det här vet de flesta av oss utom möjligtvis dokusåpaskådespelarna själva.
Tillbaka till Gucci. Medan framför allt politiskt korrekta mammor och medelklassmänniskor från företrädelsevis safe-zon Södermalm (dit våld, rån och dödskjutningar och sprängningar inte nått i samma uträckning som i utsatta förorter) på social medier och i krönikor upprördes över de nya lagförslagen till visitationszoner och Melins uttalande om Guccikepsar, blev det samtidigt en världsnyhet, Daily Mail skev (9/2 2024): ”Swedish police could stop and search youths wearing ‘fake Gucci caps’ in a controversial plan to crack down on gang turf wars. Prime Minister Ulf Kristersson said that with help from the armed forces, they will ‘hunt down and defeat’ violent criminal gangs. The recent unrest in Sweden has now meant the country has the second-highest rate of fatal shootings in Europe, after Albania.”
Frågan är hur familjen Gucci ställer sig till detta? Är de glada över att med svenska polisens hjälp äntligen få bukt med piratkopiering? Eller är de upprörda över att diskrimineras i Sverige och få sitt namn nedsolkat? Och vad har de själva för roll i detta? Ett i många år exklusivt internationellt friluftsmärke som Haglöfs har de senaste åren blivit populärt i gängmiljö. De har därför lobbat för att butiker som Stadium och NK ska upphöra med kontanthantering. De vill med andra ord inte förknippas med sitt nya klientel. När Hennes & Mauritz för många år sedan lanserade en kollektion med röda tröjor och vita vingar märkligt lika en känd internationell motorcykelklubbs tröjor gick medlemmar ur deras svenska förening upp på huvudkontoret och krävde att kollektionen skulle dras tillbaka. Istället för skadestånd till klubben skulle 250 000 kronor föras över till Ronald McDonalds Barnsjukhus. H&M gjorde som de ombads och har sedan dess inte sneglat åt den här typen av miljöer. I fjol lanserade svenska jeansföretaget Acne en ring som var närmast identisk med kurdiska rävens nätverk Foxtrots ringar. Vad jag vet slapp de repressalier från Kurdiska räven, kanske blev han och nätverket rent av glada av att slippa gjuta egna ringar. Det blev dock inte åklagare Lisa dos Santos som i augusti i fjol gick ut i Ekots nyhetssändning: ”Det är osmakligt och helt obegripligt varför en väletablerad och trendig modedesigner tycker att det är en ring man ska kränga. Det här är något som förstärker gängens image och bidrar till en glorifiering och en normalisering av gängtillhörighet.” Acne menade att deras ringars likhet med Foxtrot var en tillfällighet men ingen verkade tro dem. I Sverige har märket tappat all trovärdighet. Varken jag eller någon jag känner har respekt för dem. I sin ängslighet och misslyckade trendanalys begick de ett ödesdigert misstag och lyckades med något få modeföretag, som inte låter barnslavar sy kläder, lyckas med, att få svenska folket emot sig.
Över familjen Gucci kan tyckas vila en förbannelse. Det vet alla som sett filmen House of Gucci från 2021. Grundaren Guccio Gucci öppnade hundra år tidigare 1921 den första butiken i Florens. Han hade tidigare varit hotellportier och där blivit inspirerade av väskorna han såg. Hans accessoarer blev snabbt populära. Han lyckades skapa sig ett bra rykte då han var en duktig hantverkare och hans accessoarer var av högsta kvalité. Guccio fick tre söner som började jobba inom företaget. Deras främsta uppgifter var att expandera bolaget och få in det på globala marknaden något de lyckades med. På 80-talet gick det dock utför. Gucci började massproducera sina varor vilket gjorde att produkterna helt enkelt blev för lättillgängliga. Den exklusiva stämpeln försvann. De gick även igenom en ekonomisk kris ty de expanderade för snabbt, breddade sitt sortiment och hade helt plötsligt 22 000 olika produkter, bland annat en whisky. Det var inte längre exklusiva eftersom man såg varumärket precis överallt. Men inom familjen uppstod än större kriser. År 1986 dömdes Aldo Gucci till fängelse för skattefusk, det var hans egen son Maurizio som anmälde honom. I mars 1995 var Maurizio Gucci på väg upp för trappan till sitt Milanokontor när han plötsligt sköts till döds med fyra skott. Skytten var till en början okänd. En stor familjefejd tog vid då Maurizio hade sålt av sina sista aktier strax före sin död. Han blev den sista i familjen som lämnade företaget. En lång mordutredning kom slutligen fram till att det var Maurizios exfru som låg bakom mordet. Hon hade betalat en vän 2,5 miljoner kronor för att döda sin exman för att komma åt hans pengar. Hon greps inte förrän 1997 och dömdes då till 29 år i fängelse, men släpptes redan 2015.
Gucci ägs idag av den franska lyxkoncernen Kering (tidigare Pinault-Printemps-Redoute) som även har populära varumärken som YSL, Balenciaga, Bottega Veneta och Alexander McQueen. Men just Guccis årsrapporter är något av en besvikelse för Kering. Efter byte av kreativ ledare och minskad tillväxt kämpar de för att få tillbaka sin relevans och att i internationell media stämplas som märke för svenska knarklangare lär på sikt enbart gynna piratkopieringen…. Kepsarna bärs även av gangsterrappare och gängmedlemmar i USA. De senaste åren har jag noterat att Gucci på sina modemässor inför vårkollektioner på cat walken använt sig av androgyna, sminkande män i sarong. Kanske ett sätt att komma bort från den machokultur som oftast råder i kriminell miljö. Samtidigt verkar det ha haft föga effekt. Kanske för att dagens rappare som ASAP Rocky sminkar sig, bär flätor och beter sig allmän metrosexuellt. Men kan detta rent av lyfta märket?
Ett sätt att se på det hela är att det är ett jävla sätt att skaffa en enad klädkod om syftet är att skrämmas, som med motorcykelvästar eller ponera Guccikepsar? Ett annat sätt att se det är att om klädkod sprids utanför själva subkulturen avväpnar det, rent av tar död på den.
Ta supportermode, en klädstil som ligger mig själv nära om hjärtat. Modet uppstod eftersom firmakillar såg ner på de som gick enade i sitt lags kläder. De kallar vanliga supportrar som bär säg AIK-halsduk för ”julgranar”. Deras egen klädsel handlade inte bara om att inte vilja se töntiga ut utan att inte dra till sig uppmärksamhet från polisen. Man ville också kunna slåss smidigt och på samma gång se ut som gentlemän. Så man skaffade sig det som kallas leisure wear av finaste brittiskt och italienskt mode som Burberry, Fred Perry, Stone Island och dess dotterbolag C.P. Company som man bar tillsammans med klassiska idrottskläder av Adidas, Puma, Lacoste, Tacchini. Anledningen till att jag själv drogs till denna subkultur och skrev ett filmmanus som illustrerades av Peter Bergting och blev seriealbumet Vad som än står (titel att man inte sparkar på den som ligger utan allt som står) var lika mycket mitt intresse för mode som för fotboll. Våld är egentligen ganska läskigt och det var jag mindre intresserad av att skildra i framför allt bild. Härom veckan öppnade firmakillarnas märke framför andra, Stone Island, en stor exklusiv butik på Norrmalmstorg, Vår lockelse och dragning till snygga kläder som ibland kommit att signalera makt kan bara gynna märkena som blivit mainstream. För vid sidan om idrottsarenor och möjligtvis sportbarer visiterar inte poliser vanliga människor i samma märken. Polisen är ju inte dum i huvudet. Möjligtvis är de som ägnar sig år våld och fortsättningsvis bär märkena ifråga korkade för de får räkna med att kunna dra ögonen till sig från poliser, ja, rent av visiteras. Likaså mister deras forna favoritmärken sin glans när folk som vanliga medelklassmän bär dem.
Detsamma gäller antagligen för Gucci som i Sverige fått liv i sitt nersolkade märke. Till skillnad mot Acne gick de själva inte för långt och riskerar inte att självdö. Tidöpartierna och deras motståndare i Södermalms wokekvinnor som i vår kommer börja klä sig i Guccikepsar fick dem att resa sig på nio.
Cyril Hellman
Aktuell med prosalyriksamlingen Slå mig så hårt du vill där han bland annat skriver om Gucci, Haglöfs, Acne, Foxtror och dokusåpaskådespelare på kultursidor.
Köp boken: Slå mig så hårt du vill – Cyril Hellman | Adlibris Bokhandel
Boken om subkulturen fotbollshuliganism och dess mode:
Köp boken: Vad som än står: fotboll, familjen, våldet – Cyril Hellman, Peter Bergting | Adlibris Bokhandel
