“Vi skapade ett monster” – Cyril Hellman skriver om gangsterrap och Kartellen

Cyril Hellman är journalist och författare till bland andra Mitt mörka hjärta – gangstern och reportern, Spelet är spelet (med Leo Carmona), pocketaktuella Lilla Chicago, huliganromanen Vad som än står samt Sveriges mest streamade diktsamling Allt går i bitar. Just nu arbetar han på sin första långfilm Skuggorna tillsammans med kritikerrosade författaren Andres Stoopendaal.

Det här är en krönika. Åsikter och ställningstaganden är skribentens.

Vi skapade ett monster hör jag mig ofta säga ifråga om gangsterrap och Kartellen. För let´s face it.
Utan Kartellen ingen svensk senare gangsterrap. Men det är en sanning med modifikation och vi var inga andra en person Leo Carmona även kallad Kinesen. Men vi var många runt omkring som gjorde det möjligt. Ingen annan musikskribent än jag skulle ha velat eller vågat skriva den första artikeln om bandet. Så frågan är, varför gjorde jag det? Jag ska ta det tillbaka.


Jag hade sedan några år tillbaka varit tillsammans med en chilensk Tania som var uppväxt i Jordbro med bland andra Leo och hans bror. I Chile hade hon gått deras motsvarighet till DI (Dramatiska
Institutet) men det fick man inga jobb på i Sverige – en vanlig situation för många svenska invandrare
om man in te växer upp i välbärgade områden med vänner och föräldrar som er en ett kontaktnät
för livet. Man jag såg redan efter första dejten att hon var en duktig fotograf och lät henne ibland
plåta min artiklar för dagstidningar, modemagasin och musiktidningar. Redan under mina år som
korrespondent i New York för Svenska Dagbladet (2000-2006) hade jag skrivit en del om hiphop och
under 90-talet hade jag själv varit aspirerande musiker och bott i ökända Jamaica i Queens där
artister som RUN DMC, LL Cool J och 50 Cent kommer ifrån. Jag inte bara kunde utan var en del av
den gatukultur som hiphop ursprungligen kommer ifrån. Det kan man inte säga att man år 2008
kunde i Sverige med strebers som bröderna Gelin, David Djuphammar, Fleur, blivande mediechefer
m fl som såg band som SNOOK, Afasi & Filthy och allt vad de hette som höjden av hiphop. Visst
fanns skribenter som Fredrik Strage, Karolina Ramqvist, Tony Ernst m fl med kunskaper om den
verkliga världens hiphop men det var den här musiken som dominerade, min tjej kallade den kaffe
latte-rap från Södermalm. Och påpekade ofta för mig att varför skildrar hiphop gatans verklighet i
USA, Brasilien, Frankrike, Senegal, Tyskland, ja, i princip alla andra länder utom Sverige. Det lång
någonting i det, brukade jag tänka. Petter rappade vid tiden ”det går bra nu” medan för särskilt
invandrarkids i de utsatta förorterna gick det inte bra nu. Visst hade Sverige haft Latin Kings och Ayo
på 90-talet. Ken hade suttit för några gram men var knappast gangsterrap eller reality rap som är det
ursprungliga amerikanska namnet för genren. Ken var dessutom utfryst efter att under en spelning
ha nämt kungabarnen på ett ganska osmakligt sätt.

En dag satt Tania och chattade på Facebook med Leo Carmona som satt i Finland på livstid för
anstiftan till mord med en insmugglad telefon. Tania hade berättat om honom och jag hade själv hört
och läst om Arlandarånet och med så många gemensamma vänner säkert mött honom i slutet av 80-
talet när vi båda var en del av kickerskulturen där folk från ofta trasiga hem runt om i hela Stockholm
åkte in till stan och samlades i Kungsträdgården eller mina barndomskvarter runt Sveavägen i
Vasastan. Sådant som vi skildrar i vår bok Spelet är spelet.

När Tania chattat klart sa hon ”Leo har startat ett rapband”. ”Det låter ju helt coco bello”, sa jag. För
visst hade amerikaner som Snoop Dogg, Geto Boys, Tupac, Old Dirty Bastard, Jay Z m fl fler gjort
ganska grova brott men inte brott som var i närheten av det Leo Carmona satt inne för. ”Men lyssna
på låten”, sa Tania och spelade upp låten Kartellen. Texten med fraser om att skjuta av
polisinformatörer benen var bland de grövsta men samtidigt bästa jag hört i svensk hiphopväg, även
beatet som jag frågade vem som gjort och fick till svar Masse. Som jag visste var geniet av
producenterna kring Latin Kings och hans bröder Masse, Salla och Chepe Salazar. ”Då kan jag få
Kartellen att slå igenom över en natt”, sa jag. Ifråga om rappen var den mestadels framförd av en 20-
årig kille som hette Sebastian Stakset med ett grymt flow. På telefon från bunkern i Helsingfors
berättade Leo som är indian från Chile att han bett sina vänner på svenska anstalter leta efter en
svensk bra rappare ”för att en neger kan inte sälja en neger”. Den andra rapparen hade kanske inte samma flow men lät lika elak som The Game (som jag spelade in en shout out åt Kartellen med) och
var en romsk bankrånare som även han var någon Leos vänner hittat på svenska anstalter, det var en
perfekt mix insåg jag när jag första gången träffade dem i en studio i Fredhäll starkt bakfulla efter en
fest hos Hells Angels. En av mina bästa journalistvänner som vill vara anonyma hjälpte till att ordna
så de senare under hösten 2008 skulle få sin första spelning som fröband åt ingen mindre än Ice
Cube från världens första gangssterrapgrupp N.W.A. Men medan de senare egentligen hade en enda
person med kriminell bakgrund Eazy-E var Kartellen någon unikt, rapparna, folket runt omkring som
var Leos barndomsvänner och forna medbrottslingar som Janne ”Babyface” Raninen, Chucka,
Greken, Bets Lion, Chief m fl.

Min plan var att göra ett gediget reportage på minst 30 0000 tecken för en någon seriös journalistisk
publikation som Filter eller Dagens Nyheter. Några var visade intresse men i slutändan backade alla
tidningar ut förutom Johan Wirfälts modemagasin Rodeo som behövde ett säljande reportage den
kommande hösten då de skulle gå från tabloid till glossy magasin och sökte uppmärksamheten inför
nylanseringen. Jag hade bra erfarenhet av Johan efter att ha jobbat med honom påmodekulturmagasinet Bon och gjort ett tidigare uppmärksammat reportage om utvisade
amerikanska gängmedlemmar i Kambodja för just Bon (som senare resulterade i en av mina
populäraste och definitivt bästa böcker Mitt mörka hjärta – gangstern och reportern). Den
sommaren pendlade jag mellan Kambodja där jag arbetade med bok och dokumentär, Grekland,
Chief aka Snygg-Alex, där mina barn och Tania var samt Finland och Sverige och hela tiden i arbete
och försökt till insäljning av den första artikeln om Kartellen. Jag visste att den skulle mitt
journalistiskt viktigaste jobb men också förändra svensk hiphop i grunden så att den blev mer lik
omvärldens: Världen utanför Södermalm. Jag visste också att samtidigt som orädda, intelligenta
journalister skulle hylla den så skulle ledarskribenter och att de vita streberkillarna från Södermalm
som lagt sin skrivande själ i att hylla kaffe latte-rappen från Södermalm skulle göra sitt yttersta för att
misstänkliggöra, försöka förlöjliga mig och till och med insinuera att artikeln var påhittad. För att inte
tala om hur borgarpressens ledarskribenter och den svenska poliskåren skulle reagera

Jag har intervjuat och träffat artister som Snoop Dogg, Jay-Z, Mick Jagger, Bob Dylan, David Bowie,
Lou Reed, Bruce Springsteen, Håkan Hellström, Angelina Jolie, Matt Dillon, Iggy Pop, Robyn m fl the
list goes on… Som litet barn gick Bob Marley, U2,, Depeche Mode, Paul Simon i min storebror Dag
Häggqvist hem (grundare av skivbolaget Sonet och kompanjon med polarprisaktuella Bob Marley-
poddcenten Chris Blackwell från Island Records). Jag vet hur kändisskap förändrar människors liv.
Och framför allt har jag sett baksidorna. Den jag var mest orolig för var Sebbe som bara var 20 år och
suttit för blott mindre brott och hade livet framför sig. Dagen innan jag skickade artikeln till tryck
träffades vi i en källarlokal som var någon form av studio och klubblokal i ett industriområde i
utkanten av Stockholm. Jag sa till att du har fortfarande en chans att backa. För från och med
artikeln publiceras är ditt liv förändrat och du blir en av Sveriges kändaste personer. Han skickade ett
sms till Leo och strax efter sa han ”kör!”

Spelningen som förband åt Ice Cube var redan gjord men där hade bara varit 20-30 personer i
publiken som inte förstod vad de såg när polissirener gick igång och Sebbe skrek ”fuck Aina!” Men
snart skulle de få veta.

När Rodeo kommit från tryck med min dåvarande flickvän Tania Marti odödliga bilder budade jag
över ett magasinexemplar till mina vänner på Aftonbladet som, konstaterade att där har vi
morgondagens löpsedel.

Leos plan var att göra brutala sanningsenliga texter om vad han varit med och vad han sett.
Polisinformatörer som lagt honom och hans vännner. Poliser de mutat. Poliser som Tage Åström som
planterat in olagliga varor hos restaurang, poliser som sålt vapen mm. Leo hade så klart ett
samhällshat mot dels polisen och rättsväsende men som liten pojke skötsam korgosse med
toppbetyg hemma i Chile såg han också Jordbro där han vuxit upp som en cancer, som förstört inte
bara honom själv utan en plats där flera av hans vänner dött som flugor av heroin och mord eller
livstids voltor. Syftet i sig var inte att skrika ut polis- och samhällshat per se. Målet var att skrika högt
så att folk hörde och sedan börja tala sådant som politik, integration oh socioekonomiska faktorer i
hårt utsatta områden.

Och nog hördes Kartellen. De vita streberpojkarna på Dagens Nyheter som David Djuphammar, Fleur
(de blev visst inte långlivade journalister) och allt vad de hette började skriva hat och försöka
förlöjliga både mig och Kartellen för de var så korkade och indoktrinerade i sin södermalmsrap att de
trodde inte att Kartellen var på riktigt. Ledarskribenter på DN och SvD rev sig i håret och vissa som
Per Gudmundson tyckte att de lät som griniga ”sosekärrringar” när de i min artikel förutspådde att
snart skulle de brinna bilar i Sverige precis som i Paris om inget gjordes åt inkomstklyftorna, misären i
de utsatta förorterna, alienationen, arbetslösheten, rasismen mm. Polisen började se det som sitt
jobb att riva ner konsertaffischer. Jag såg det med ögna när jag följde med till Göteborg som urartat
till Lilla Chicago för bandets andra spelning och ytterligare en artikel. Under hela spelningen som var i
en ganska öppen glasbyggnad stod polisen utanför och filmade. Jag fick gå in i TV-shower och radio
och försvara min artikel med ord som ”skjut inte budbäraren, Kartellen vill inte ta makten över
samhället, det handlar om att som dömd fd kriminell ta makten över sina egna liv”.

Folk är alltid rädda för det okända och det kan ta sig olika uttryck, från rasism till mediala drev.
Särskilt rädda blir massan när sanningen sägs men förr eller senare går sanningen inte undvika och
när Kartellen år201 4på Grammygalan framförde Underklassmusik och fick Grammy och publiken de
mest ängsliga av musikkritiker att stå och höja Svarta pantrarnas frihetsnäve då var jag mäkta stolt.
Stolt för Leo och Sebbe som också fått in sin pjäs på Stadsteatern och jag och Leo som fått kontrakt
på vår bok Spelet är spelet med Bonniers. Stolt att på något sätt varit en del i att intiera detta.

Men snart skulle mina känslor bli mer komplexa. Redan när första artikeln om Kartellen kom började
men lika rått, inte lika sant och skivbolag leta efter musik som skildrade gatan. Men inte lika rått, inte
lika sant och definitivt inte med samma kriminella bakgrund. De var skivbolagen för rädda för. De
fann bra band som Labyrinth och Muhammed Ali och Stor. Bröderna Salazar fick en revival som de till
och med tog vidare till grym rockmusik med soul som Mando Diao. Till slut fick Kartellen sitt
skivkontrakt med Universal och kunde fylla festivaler och Gröna Lund med tiotusentals människor i
publik.

Men i och med att skivbolagen tappade mer och mer makt samtidigt som de blev delägare i
streamingtjänster som Spotify där de blev lättare att själv ge ut sin egen rap exploderade det vi i
Sverige inte kallar reality rap utan gangsterrap. Men när Jaffar-Byn under dödshot blev nerpissad av
en grupp kriminella vänner i grupp förstod jag vad det var på väg att barka. Plötsligt var all musik som spelades inte minst på radio olika former – journalister som Victor Malm, Radio P3 Guld var väl medvetna om de journalistiska misstagen som gjorts i fördömandet av Kartellen. Man ville inte stå med med byxorna nere igen. Det var bara det att någon som Yasin var ingen politisk tänkare som Leo Carmona. I den servila dokumentären från SVT är han så medvetandes om gangsterrappens historia att han inte ens vet dess rätta namn rallyt rap när han får frågan. Avundsjuka, missunnsamma monster sköt dåtidens populäraste rappare Einar, ett kulturbarn till mina gemensamma vänner. Först då vaknade Sverige och omvärlden. Amerikanska och brittiska tidningar har bett mig att skriva en utförligare version av den artikel av denna version. Kanske gör jag det om inte annat för att folk ska förstå vad jag menar när vi säger ”vi skapade ett monster”. För idag handlar inte alla dessa tragedier om enstaka rappare utan ett samhällsklimat som genom musiken sprids som en cancer genom samhället och är en fara för allas våra barn, framför allt våra söner.

Foto: Johan Bergmark

Recent Post

Man döms för tusentals barnpornografiska bilder

Gängledare från Märstanätverket frias från dödsolycka

Kvinna tände eld på sin bil med hennes funktionshindrade dotter i baksätet

Beställde kokain från Colombia via DHL

Fritidsledare på Engelska Skolan i Karlstad smygfotade elever under åtta år